Efter ett halvår av mycket känslomässiga upp-och nergångar tvingar jag mig av tidigare erfarenheter att stanna upp. Livet har jagat på och jag har inte haft tiden att reflektera. Under en längre tid har jag känt mig utmattad, framför allt mentalt. Men livet har inte tillåtit mig att bromsa, utan femmans växel har legat i konstant. Full gas. Och själen har inte haft möjlighet att komma ikapp.
Jag har under en lång tid, en väldigt lång tid för att vara ärlig, kämpat med många saker. Som det är för många så är inte livet och dess händelser isolerade, utan allt hänger ihop. Och det är väl det som är livet?
Nu skriver jag om det sista halvåret. Egentligen är det sista halvåret bara ett halvår av månader och dagar som tröttheten gjort sig påmind på riktigt. En människa kan kämpa. Man säger att då det känns som om man inte har något kvar att ge, har man kvar 80%. Drivkraften är stark. Men jag kan verkligen förstå begreppet utmattning.
När man är en människa som lever genom sina känslor, och inte särskilt rationellt, blir allting så otroligt intensivt. Upplevelser blir påfallande starka, och då man är ur balans blir dessa svåra att kupera.
Min sommarsemester var ingen semester. Min pappa gick bort i sommar. Att förlora en förälder är svårt. Trots att han var till åren, och att hans bortgång inte var oväntad, var det så mycket kring honom för mig att bearbeta. Hans oförmåga att vara pappa. Jag hade egentligen saknat honom hela livet, och nu då han verkligen lämnade jordelivet kom så mycket upp känslomässigt. Det var svårt på många sätt. Min relation till honom, eller snarare min avsaknade relation som jag önskat att vi haft, har påverkat mig starkt genom livet. Min självkänsla. Min relation till män. Övriga relationer. Törsten efter att vara älskad. Att få bekräftelse. En förälders betydelse för ett barn.
Min egen sorg över att mina egna barn nu får samma sorts historia med sin pappa.
Ja jag vet. Det är ingen idé att älta. Det är som det är. Men det är viktigt att få sörja. För att lämna och sedan gå vidare.
Sommaren och hösten som var.
Samtidigt har jag vunnit nya relationer. Relationen till min bror som betytt allt genom det här. Stödet vi funnit i varandra. Jag är så tacksam över att han finns. Men också syskon som jag inte haft kontakt med som nu finns i mitt liv. Vissa av dem som jag vet kommer vara en stor och viktig del av mitt liv framåt. Syskon som också visat sig vara själsfränder. Vilken gåva.
När jag kom tillbaka till jobbet efter min semester var jag trött. Otroligt trött. Jag har dessutom jobbat på ett tufft schema med en stor del helgarbete och mycket kvällar. På en arbetsplats med högt tempo och stort ansvarstagande. I kombination med ensam vårdnad om två tonåringar med allt vad det innebär med helger av oro och för lite sömn. Visst, jag har min sambo. Men han är inte deras biologiska pappa, och hur det än är så är dom mina barn. Mitt ansvar. Jag har egentligen känt mig fruktansvärt otillräcklig. När man vill så mycket men kroppen och själen skriker. Ingen bra kombination.
Nu har jag dragit i bromsen. Ledig helg. Går tillbaka till mitt ordinarie jobb till veckan. Startar med en veckas ledighet. Jobbar nästa lördag dygn. Sen har jag tagit semester. Två veckors ledighet som jag ska ägna till fullo åt mig själv. Långa promenader. Boosta mig med näring. Sova. Träna i lagom dos. Ägna mig åt mindfulness. Meditera. Försöka hitta en bra rutin. Balansera mig.
Startar veckan med att gå på behandling på grannstadens Ayurveda-klinik. Ska ge mig själv en behandling en gång per månad vintern igenom. Investera i mig själv och min hälsa. Har gått där tidigare på behandlingar under en period och vet hur gott det gör.
Det känns som en bra plan.
Börjar med en redig sovmorgon i morgon.
Stor, varm kram till Dig vackra människa var Du än är och var du än befinner Dig i just Din livsresa.
<3 <3 <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar