Apropå närvaro

Mitt senaste blogginlägg handlade ju om närvaro. Det kommer det här också att göra, fast kanske frånvaro är ett bättre ord. 

Man hör ju ofta talas om föräldrars betydelse i hur människor formas, hur de mår under sin uppväxt, hur de blir som "färdiga" vuxna. Man väljer inte sina föräldrar. men man väljer att BLI förälder. Och då gäller det ju att förvalta den/de gåvor man får chansen att dela livet med. Eller?

Hur frånvarande pappor ger utåtagerande, vilsna tonårspojkar, kanske med ett väntande brottsregister, kanske ett missbruk? Kanske. För vad är normen för många unga vilsna män? Hur ser familjeförhållandena ut? Ensamstående mamma? Tråkig statistik på den... Dessa pojkar som saknar sin mall, den genetiska kopian som skulle bli dem som vuxen man. Den som skulle backa upp dem, tala om hur bra dom är, ge dem receptet på hur en man ska vara. Inget recept, ingen manual. Konstigt att man blir vilsen? Hur kan den närvarande mamman påverka? Genom att vara extra närvarande? Genom extra bekräftelse? Genom att vara mer än människa? Räcker man till? 

Frånvarande pappor ger vilsna, inåt- alt utåtagerande trasiga tonårsflickor som både då och senare i livet söker bekräftelse - SE MIG! ÄLSKA MIG! VAD SKA JAG GÖRA FÖR ATT FÅ DIN KÄRLEK? Framför allt hos män. Kanske underlåter sig de mest destruktiva förhållanden för att iallafall få (det de tror är) kärlek. Den första mannen i livet visade dem hur lite de betydde. Nu kanske den senare mannen är ett bättre alternativ?.... Kanske gör hon misstaget att skaffa en kopia av den frånvarande pappan. Som en magnet som drar till sig fel pol. Den hon instinktivt borde skjuta ifrån sig blir den hon drar till sig. Kanske gör hon misstaget att ge sina egna barn en kopia av den egna pappan.... 

Nu blev den frånvarande föräldern gestaltad av en fadersfigur. Det är dem jag känner till.

De har också lärt mig mycket. Dessa män. Dessa pappor. Om hur jag aldrig någonsin kommer att felprioritera. Hur livet också består av medvetna, egna val. Det man väljer att ha i sitt liv. Det man också väljer bort. Om hur man väljer sin familj. Hur man själv kan utforma den, utan kött och blod. 

Det här inlägget handlar inte om bitterhet. Det handlar om insikter. Men även om hopp, då det finns många som levt sina liv med fantastiska förebilder i andra. Som gett dem grunden och plattformen de saknat. 

Alla barn är allas barn. 


                                                Kram // M