Läste ett blogginlägg idag som många borde läsa. Reflekterat över detta fenomen många gånger, men idag träffade det klockrent. Fick mig att ta åt mig. Igen. Var med yngsta sonen hos tandläkaren och kom på mig själv med att ha dragkamp med mig själv och handen som reflexmässigt trevade efter mobilen i fickan. På väg in till tandläkeriet. I väntrummet. Då vi var klara och på väg ut till bilen. Tänkte att; nej, den här stunden är jag med min son. Nu ÄR jag med sonen, närvarande. Han och jag. Hos tandläkaren för att röntga tänder. Inte han, jag och hela jävla Facebook, Instagram eller what ever.
Hur mycket missar vi inte på grund av att vi sitter med nedböjda huvuden och glor in i något av en fiktiv tillvaro. Vad är bättre där, på andra sidan, vad är mer intressant än de vi faktiskt har valt att ha här. I VÅRA liv. Våra närmaste, familjen, vännerna, barnen. Blev faktiskt uppriktigt ledsen och beklämd. Framför allt gentemot mitt eget beteende, för visst känner man sig träffad.
Inget är dock oföränderligt.
http://mmafarsan.wordpress.com/2013/10/02/lagg-ner-den-dar-javla-telefonen/
Här och nu lovar jag mig själv mer närvaro.
Kram // M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar