Döden, döden, döden..

Sett dokumentärserien Döden, döden, döden på SVT ikväll. I kvällens program intervjuades döende, döendes anhöriga, läkare. Bland annat var Kristian Gidlund med, 4 månader innan hans död spelades inslaget in. Precis läst i hans blogg, I kroppen min. Människor som han ger verkligen andra perspektiv. Genom att dela med sig av sin historia, sina känslor och sin frustration kring att vara tvungen att gå. För tidigt. 

Döden är inget främmande för mig. Är ofta i kontakt med den via mitt yrke. Vissa gånger greppar den mig hårdare än andra. Unga människor som rycks bort, medvetet eller ofrivilligt. Deras anhöriga. Barn som nära anhöriga. Partners. Föräldrar. Förtvivlan. Då kommer mina egna känslor, i efterhand. I omhändertagandet har jag mina yrkeskläder på mig. Men det händer, om än mer sällan nu efter åren jag haft i yrket, att jag gråter då jag lämnat arbetet och sitter i mina privata kläder. Hände senast härom veckan i bilen på väg hem en morgon. Jag grät, jag grät så det slet i mitt bröst. Känns samtidigt som en lättnad att faktiiskt kunna gråta. Ett kvitto på att jag fortfarande är mänsklig. Jag är professionell då jag behöver. Men jag behöver också få fortfarande vara människan Malin, den känsliga. Den empatiska, som känner med andra. 

Jag fyller år om två dagar. 41 år. Har ofta viftat bort födelsedagar på senare år. Hävdat att det inte är nåt att fira nu när jag blivit äldre. Hörde däremot något häromsistens som jag faktiskt inte egentligen reflekterat över förut. Något som fick mig att byta perspektiv på mitt sätt att se på mina framtida födelsedagar. Något som ska bli min tankeställare, min påminnelse varje födelsedag framöver. Jag ska fira min dag med tanken och tacksamheten att jag fått vara med ännu ett år. Fått dela ännu ett ett år med de jag har omkring mig. Dem jag älskar. 

Inget är givet. Inte livet heller. Ta tillvara på det. Varje sekund.

Älska. Skratta. Gråt. Lev.

                                            Kram // M