Som jag tidigare skrev så har jag ägnat mycket tid till att tänka över, värdera och omvärdera sista tiden. Vad är egentligen viktigt i mitt liv? Vilka människor är de viktigaste? Var vill jag lägga min energi, och vilka är dem som behöver den mest? Var finns jag och mina värderingar i all hype? Inser hur jag ägnat mig mycket åt att fly. Fly in i arbete, studier, träning.... ja you name it. Vissa dagar har det känts som om jag befunnit mig mitt i det springande steget. Känt mig jagad. Jagad av framför allt mina egna krav, min otillräcklighet.
Det finns bland annat sådant som jag behöver betrakta, sörja, acceetera för att sedan kunna gå vidare. Jag behöver se på mig själv. Vara här och nu. Det finns sår som är infekterade och behöver läggas om, vårdas, för att läka. Om inte så kommer dessa för all framtid göra sig påminda. De kommer smärta, vara känsliga för beröring. De kommer göra sig hörda, de känslomässiga såren, i situationer som påminner om när de uppstod. I och med att de läker, med acceptans, kommer jag också känna mig mer hel. Och bli den som står för den hon är. Som använder sina erfarenheter till att bli en mer ödmjuk människa. Som vågar ta emot kärlek utan rädsla för smärta. Som vågar vara vidöppen, naivt och naket, utan rädsla för svek.
Jag är inte ledsen. Inte deprimerad. Utan jag har fått många nya insikter. Eller egentligen inte nya, utan skillnaden nu är att jag vågar stanna upp. Känner mig ultrakänslig, fast inte på ett negativt sätt utan känslig med inlevelse. Både i glädje och sorg. Och kanske framförallt i tacksamhet. Tacksamhet för de underbara människor som finns i mitt liv; mina älskade barn, min sambo, mina fantastiska vänner, min familj. Jag älskar er, alla och envar. Ni betyder allt ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar