Länge sen jag skrev nåt nu och kände att det var dags att få ner en rad eller två.
Inläggets rubrik talar för sig själv, och för det jag tänker skriva om idag. Från det vi kvinnor är flickor i tonåren fram till vi passerat klimakteriet ligger det liksom många gånger på oss att skydda oss, våra pojkvänner/män mot graviditet. Preventivmedel är alltså dagens topic.
Till vilket pris?
Man har genom tiderna experimenterat med rävgift som p-piller och andra hormonella medel (stavar, spiraler, p-ringar osv osv). Många gånger på bekostnad av kvinnans fysiska och psykiska hälsa. Depressioner, kraftiga pms-besvär, blodproppar är bara några av de biverkningar som finns dokumenterade. Detta till trots utsätter man sig för risken att få in livskvalitet kraftigt sänkt. För att kunna ha sex utan att bli gravid. Och att kunna familjeplanera ses som en förmån för oss. Fast hormonernas biverkningar kanske gjort att man tappat lusten till sex. Hmm ja då är det ju en extra säker preventivmetod. Eller?
Väljer att skriva detta inlägg då mina egna erfarenheter är rätt tråkiga. Och jag är bara en av många kvinnor....
När jag träffade min första pojkvän sent 80-tal var det p-piller som gällde via ungdomsmottagningen. Jag var 16 år. Dessa piller åt jag fram till jag var 23 år och började planera för att bli gravid. Dessa år med p-piller. Jag mådde skit rent psykiskt. Depressioner. Ångest. Man trodde att mitt mående berodde på någon form av tonårsdepression samt omständigheter i mitt dåvarande liv. Jag däremot är idag övertygad om att det var pga p-pillrena jag mådde som jag gjorde i stort. Vet att jag efter jag fått barnen testade ett p-piller som skulle vara "lindrigare" biverkningsmässigt. EN månad åt jag dem. Och det var som att sätta sig i en rutschkana och åka rakt ner i avgrunden. Jag kastade p-pillerkartan i soporna. Aldrig mer skulle jag utsätta mig för detta!
Vilket jag inte heller gjorde.
För 6 år sedan, då jag träffade min nuvarande sambo, bestämde jag mig för att testa kopparspiral. Inga hormoner. Inga dokumenterade biverkningar, bortsett från blödningsrubbningar. Koppar. Ett "naturligt" ämne som var effektivt som preventivmedel. Lät ju helt förträffligt tänkte jag.....
Det som sedan hände kom smygande. Humörsvängningar och PMS. Ja visst blev de kraftigare redan från början rätt snart efter att spiralen satts in. Men med mycket annat som pågick i mitt liv då så såg jag det som något som kanske inte var så konstigt. I och med scenerna jag kunde ställa till med hemma i samband med detta känner jag idag en förundran över att våran relation faktiskt höll. Hur jag mådde och agerade var så långt från min personlighet som det bara gick att komma. Förvandlades till en dramaqueen på riktigt! Och visst, jag är en känslomänniska med allt vad det innebär, men så här.... Det var inte jag.
Tiden gick. Och andra symtom började uppstå. Och visst, livet pågick. Och som det är i livet - vissa perioder är tuffa. Och det är lätt att koppla ihop mående med det. Men de senaste 2-3 åren smög det sig på saker som gjorde att jag började tänka att jag var sjuk på något sätt. Det var något i kroppen som inte stämde. Jag sökte hälsocentralen för provtagning, då jag tyckte symtomen påminde om rubbning av sköldkörteln, brist på B12 eller lågt blodvärde. Provsvaren var bra. Tror jag hann ta prover 2 eller 3 gånger under den här perioden. Bytte spiralen till en ny efter 5 år, nu i december. Och då trappades symtomen upp ytterligare. Kraftigt håravfall, illamående, huvudvärk (har aldrig haft tendens till det tidigare), oro, och så denna förlamande trötthet. En trötthet som inte går att beskriva i ord. Det var just den som dominerat sista åren,men nu än värre efter bytet. En trötthet som verkligen satt in i märgen. Jag orkade inte träna, kroppen kändes dränerad. Hjärtklappning, oregelbunden hjärtrytm. Behövdes ingen större fysisk ansträngning. Detta kunde dyka upp i vila också. Vid sänggående. Och att sova. Det hade jag kunnat göra dygnet runt. Och en hjärndimma som kom och gick. Jag kände mig uppriktigt sjuk.
Och när alla prover såg bra ut så tänkte jag att jag förmodligen gått, eller åtminstone var på väg, in i den berömda väggen. Jag trodde alltså att jag drabbats av utmattning.
Jag blev både uppgiven och rädd. Hur skulle detta gå? Skulle jag fixa att arbeta? Hur lång tid skulle det ta att återhämta sig? Herregud...
Jag gick på behandling under vintern för detta hos en Ayurvedaterapeut. Hon behandlade mina binjurar, vilket egentligen inte var helt fel då dessa också indirekt var involverade. Kroppen och hela systemet var ju faktiskt i stress.
Hittade för några veckor sedan av en slump en blogg på nätet, om kopparöverskott/förgiftning. Och Oh my! Vilken ögonöppnare! Det var som om någon drog upp en rullgardin! Precis ALLT hon skrev om stämde in på mig! Detta preventivmedel, som jag i min enfald trott var skonsamt, hade satt hela mitt system i obalans. Och ju mer jag sökte på nätet, desto mer hittade jag. Kvinnor som lidit precis som jag. Inte bara i Sverige, utan även i andra länder. Jag blev både lättad och samtidigt förbannad över vad jag utsatt mig själv för!
Dagen efter ringde jag barnmorskan på hälsocentralen - skiten skulle ut! Tog ut den samma vecka. Och redan dagen efter märkte jag skillnad. Vaknade morgonen efter uttag med en svacka som kunde liknas vid en rejäl baksmälla. Symtomen jag haft, fast de lux-versionen. Men efter lunch den dagen började det vända, jag kände mig klarare i huvudet än på mycket länge. Energin gick upp. Jag kände mig genuint glad!
Nu har det gått över 2 veckor sedan uttag, och jag känner fortfarande skillnad till det bättre. Men eftersom koppar lagras i vävnaderna kan det ta ett tag innan överskottet gått ur kroppen. Men det är okej. Nu vet jag iallafall att det vänder.
Detta "biverkningsfria" preventivmedel. Koppar. En spik kan döda ett stort träd. Tänk på det. EN kopparspik. Och detta låter vi sätta in i ett av kroppens välgenomblödda organ, livmodern. Kopparn håller sig lokalt i livmodern..... Som dessutom är kroniskt inflammerad pga kopparns effekt på miljön i livmodern och dess slemhinnor.
Jag har sett på mig själv som en kvinna på väg in i klimakteriet - hormonrubbad och utmattad. Livskvalitet någon.....? Ja tack!
Problemet med detta kring kopparspiral är att det inte finns något dokumenterat. Därför vet inte kvinnan vid val av preventivmedel vad hon utsätter sig för.
Men tusentals liknande berättelser från kvinnor oberoende av varandra säger allt.
Och jag kommer ALDRIG NÅGONSIN mer sätta något främmande i min kropp.
Passar på att tacka alla kvinnor där ute för att ni delat med er, och därmed hjälpt också mig. Känner jag att också vill bidra till att kanske kunna hjälpa någon annan. Därför skriver jag detta inlägget.
Avslutar med en länk till en video på youtube där en kvinna berättar om sin upplevelse. Hennes berättelse hade lika gärna kunnat varit min. Eller någon av de andra tusentals kvinnorna med samma erfarenhet.
Då jag inte kan lyckas infoga länkar får du markera och kopiera länken.
https://www.youtube.com/watch?v=Kl8UNB6cwEk
Här är också länken till bloggen som blev min ögonöppnare
http://kopparspiral.blogspot.se/
.... Och här är länken till en facebookgrupp som är grundad på detta ämne. Gruppen har idag för övrigt 1113 medlemmar...
https://www.facebook.com/groups/866824313330784/?fref=ts
Du vackra fantastiska kvinna där ute - Ta hand om dig!
Kram // M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar