Bloggar, Sociala medier, Du och Ditt

Läst bloggar till och från. I perioder träningsbloggar som gett inspiration, ibland heminredning. Men de bloggar som ligger mig närmast hjärtat är de bloggar där människor är just precis - bara människor. Mänskliga. Kött & blod. Känslor. Skratt & gråt. Äkta. Där jag kan känna "åh hon också, precis som jag!" Livet. 

Två av mina favoritbloggerskor är Malin Berghagen och Mia Skäringer. Tyvärr la Mia ner sin blogg för några år sedan. Hon gav sedan ut en bok "Dyngkåt och hur helig som helst", lyssnar nu på den på ljudbok. Rekommenders till ALLA, kanske framförallt kvinnor, precis som en kompis som berättar om sitt liv. Vi är inte perfekta. Inte någon av oss. Men vi duger gott som vi är. Allihop. Med våra hängmagar och pms-perioder. Med våra trasiga uppväxter. Med våra misstag i bagaget. Med våra toppar och dalar, fel och brister. Som en varm kram när du behöver den som mest. Kram tillbaks Mia!

Malin bloggar om livet, reflekterar. Skriver också mycket om yoga, vilket också ligger mig nära. En otroligt varm och sympatisk människa som jag i mycket kan känna igen mig i, i vissa erfarenheter hon bär med sig. Det som format en till den man är idag. Sår som läkt, men i ärren sitter också ytterligare kunskap om livet, om människor. Om oss själva. Rekommenderas också till den som vill inspireras, inte bara i yoga, men också allmänt om livet och holistisk hälsa! Åh vad jag önskar mig en yogavecka med henne på Masesgården. Snälla tomten!! ;)

Sen är det ju det här med bloggande. Hur privat vill jag vara? Hur mycket ska jag lämna ut mig? Händelser i livet kanske göra att man väljer att pausa i sitt bloggande. Kanske för att skydda sig själv just då, från att vara hudlös. Naken. Det är så lätt att ösa ur sig, hämningslöst, bara för att man vill bli av med obehagliga känslor. Som att skrivandet ska förlösa ångesten och alla tunga känslor man bär inom sig. Då är det bättre att prata med sina vänner, sin familj. Det är precis som på Facebook och andra sociala medier. "Det jag skriver finns inte". Fel där. För det gör det. Och det finns kvar. För alltid och evig tid. Även efter du ridit ut stormen, och kommit ut på andra sidan, lycklig med ett nytt liv och känslan av ett nytt oövervinnerligt jag. Då VILL man radera. Inte bli påmind.

Ibland läser man statusar på Facebook, där människor fullständigt lämnar ut allt - känslor gentemot separerade ex, havererade liv, kriser, depressioner, självförakt etc etc. Där människor målar ut hela sin livskarta. Och i och med det också andras. Det kan göra mig ledsen, för deras skull. Eftersom ånger över detta förmodligen kommer senare. Då allt lagt sig. Så visst - dela med dig, men spara det heligaste och det som får dig att känna dig sårbar till de du har närmast. Och de finns oftast inte i de 300 "vänner" du har på Facebook. Bland dessa 300 kanske 5 är dina riktiga vänner.

Din inre resa är din egen. Var rädd om den och det den erbjuder. Men vissa sträckor kanske resesällskapet ska vara de människor som står dig nära. På riktigt. Som älskar dig för den du är. Med din hängmage, dina bristningar, din svartsjuka, ditt ibland taskiga humör, din torra humor, din PMS - Dina mänskliga drag helt enkelt, goda som mindre goda! De som tillhör din familj, både de du har blodsband till men också de du själv valt ska tillhöra den. Den innersta kretsen.


Med detta önskar dig den skönaste Fredagskvällen! 

                   Kram