Men tillbaka till inledningen. Idrottare. Jag gjorde två korta karriärer inom idrotten som mellanstadietjej - Gymnastik med hjulningar, kullerbyttor och barr (roligt faktiskt men min ihållighet brast. Eller var det för att kompisarna slutade? Minns ej.), och en ännu kortare handbollskarriär. Jag hann vara med på en match. Där jag faktiskt gjorde ett mål också förresten. Inget som sporrade mig att fortsätta dock...
I vuxen ålder förändrades min syn på kroppen, och på vad som fick mig att må bra.Vad som krävdes för att kroppen (och på köpet det mentala) får sitt, för att orka framåt, vad som gav energi. Egentligen var det då jag skulle få min första anställning på i det yrke jag fortfarande är kvar i, där fystester krävdes för anställning.
Jag började träna på gym inför testet som skulle göras. I och med det blev träning en fortsatt del av min vardag. Jag skulle ju hålla också för de lyft som jobbet kunde kräva. Men jag insåg också snabbt vilken ventil träningen var. Den blev min vän. Det var ofta till löpningen jag vände mig för att rensa sinnet, och gör fortfarande.
Många är de mil jag sprungit mig igenom mentala utmaningar och kriser som livet stundtals bjudit på. Genom den höga klara luften längs mjuka barkspår i skogen, genom den varma torra luften med solen ståendes högst på blå himmel med stegen som ett efter ett landat på asfalt, genom den tryckande tunga luften under svarta regntunga moln längs en grusväg med gropar att parera. All denna luft, allt detta syre jag dragit ner i mina lungor. Fyllt dem med ny energi.
Varje runda har haft sitt syfte. Efteråt har jag känt mig fylld av ny kraft. Vissa gånger fullständigt tom. Men alla rundor har varit läkande på sitt sätt. Finns nog ingen träningsform som kan få en att känna sig så tömd och samtidigt så påfylld som just löpningen.
Idag tog jag en kortare runda på 4,5 km. Jag har en skogsslinga intill där vi bor som jag ibland springer då jag vill ha ett kortare pass. Idag var det tungt. Men också otroligt skönt. Och behövligt. Helgen har varit mentalt dränerande då jag spenderat många timmar i min pappas lägenhet som vi nu tömt. Det kändes verkligen som om jag inte fick luft då jag lämnat lägenheten och stängt dörren efter mig. Som om någon stod på min bröstkorg. Ytterligare ett kapitel att avsluta. En mental bearbetning som också är nödvändig.
Då jag sprang upp på infarten, kastade mig på bänken vi har på bron och satte mig där för att ta igen mig, hade trycket lättat. Jag kunde djupandas. Med hjärtat pulserande under linnet, svetten rinnandes längs bröstkorgen och ner för ryggen kände jag hur sinnet vaknat. Känslan av vacuum hade ramlat av mig i farten. Liv. Nya tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar