Sitter ensam nu i huset totalt tomt på levande varelser bortsett från mig, F for precis för natt-jobb, pojkarna är hos kompisar - inte ens vovven är hemma, han följde med F på jobbet. Ytterst märklig känsla faktiskt, har ju i stort sett alltid någon omkring mig.
Vissa gånger är tystnaden bekväm, andra gånger inte. Ibland kan man längta efter att vara ensam med sig själv och sina tankar, andra gånger är de tomma rummen något man helst undviker. En rastlöshet som är svårkuperad, känslan som är svår att sätta fingret på. De gånger det kan vara svårt att sysselsätta sig för distraktion. De gånger man helst vill skingra tankarna med moment utanför sig själv. Flykt kanske?
Märkt att det kommer ofta då man varit fullt sysselsatt och inte riktigt haft tiden för sig själv att reflektera, som att hela lasset känslor och tankar för den sysselsatta tiden kommer i efterhand, allt på en gång liksom. Det som inte blivit portionerat och utspritt som små välfördelade måltider över dagen, kommer som det där jätte-kvällsmålet. Som ska sorteras och sväljas, allt på en gång. Och där sitter man och vet inte var man ska stoppa undan det man inte orkar äta upp. Skafferiet, kylen och frysen är full och överskottet riskerar att passera bäst-före-datum, surna och mögla innan det hamnar i komposten. Ungefär så. Reflektion över detta: Reflektion behövs, åtminstone en liten stund varje dag. Vad är värt att behålla, servera eller kasta bort?
Nu kom iallafall min yngsta son hem och räddade mig. TV:n påslagen, ordningen återställd. Egentligen ganska skönt att sitta här i soffan med dagens solbränna hettandes på kinderna efter timmarna i Klintens sol. Med sällskap. Ensamhet är bäst då den är självvald. Värt att reflektera över. Word.
Kram // M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar