On My Mind

Ligger i soffhörnet med datorn och surfar runt. Kollat på tatueringar på nätet och inspirerats inför restaureringen av min äldsta tatuering. Bara en dryg månad kvar - längtan!  Jobbar i morgon, hoppas på en hyfsat tidig säng-gång. Tonårs-sonen är hos en kompis, så lugnet lägger sig inte hos mig förrän han är hemma. 

Ååh detta att vara tonårsförälder. Ingen lek. Konstant oro.  Oro att tonåringen ska ge vika för alla faror och frestelser han utsätts för. Att vara tonåring idag är svårare än  då man själv var där. Alla inputs som finns idag mot för då. 

Jag var ingen "lätt" tonåring. Min mamma var ensam med mig, ensamstående från det jag var minimal. En pappa som inte var närvarande på det sätt han borde varit. Och jag. Då jag hamnade i puberteten, osäker i mitt kompis-umgänge, en djävul hemma mot mamma - jag pubertal och hon i klimakteriet. Konstant krigs-zon.  Men i zonen var jag trots allt trygg. Parallellt drev jag runt vind för våg med mina vänner. Och mamma med oron där hemma. Förmodligen med många sömnlösa nätter. Jag inser nu med mitt beteende att jag inombords skrek efter kärlek, bekräftelse. Och mamma hade brist på ork. Kämpade för att få vardagen att gå runt. Förstår henne idag. Ångest. Rädsla. 

Rädsla för att saker och ting inte ska gå vägen. En önskan om att barnet ska komma ut på andra sidan tonåren välbehållen. En daglig kamp. Om värderingar. Vägledning som konstant trotsas och testas. Välvilja som utmynnar i konflikter. Kärlek. "Tough love". Vanmakt blandat med intentioner om att inge trygghet. Att vara tonårsförälder. Att slitas itu, för att i nästa stund limmas ihop genom en kram. Älskade unge.