Tillbaka från Paradiset & Tacksamhet

Precis hemkomna från stugan där vi spenderat några dagar. Skoteråkning, pimpling (dock utan napp) och bara allmänt livsnjuteri. Våren är tidig i år, säkert en månad. Soligt och varma grader, vilket också tyvärr ger dåliga isar. Märktes då vi var nere på sjön med skotrarna... Några il i mag-gropen med gammel-Everesten då yttersta isskiktet gav vika! Har inhandlat isdubbar bör tilläggas... Men vackert och en lisa för den vinterfrusna själen med SOL! 

Igår var det dock klass 1-varning i området, blåst och en hel del snö kom. Vilket gav oss trubbel då vi skulle upp efter vägen från stugan. Trots 4-hjulsdrift på F:s bil var det svårt. Jag hade lånat min brors bil och släp för att ta upp min skoter, och med den var det OMÖJLIGT att ta sig upp från stugan med tomt släp, gick knappt utan heller för den delen :P Så jag fick ta sats upp med bilen. F fick köra upp båda släpen, och skotrarna fick köras upp på den större vägen som går runt sjön för att lastas på där istället.

Det var där det höll på att gå fel. Riktigt fel....

 Då vi står uppe på vägen och ska lasta skotrarna, kommer en lätt lastbil lastad med 2 skotrar i hög hastighet upp längs vägen. Föraren upptäcker oss i absolut sista stund, och håller på att ramma min äldsta son som sitter på skotern intill släpet där den ska lastas. Han bromsar och väjer, åker rakt upp i snövallen intill min son och blir hängandes där med lastbilen i den höga vallen.. Vi pratar centimetrar från att min son blivit måltavla för denna projektil på 3,5 ton.

Chockade hjälptes vi åt allihop med lastbilen, en äldre man som hade stuga längre ner längs vägen hämtade sin traktor och drog loss lastbilen. Jag tror alla var lika chockade. Vi, men också föraren som precis varit en hårsmån från att köra ihjäl en 15-åring.

Insikten när chocken släppte kom då vi satte oss i bilen och började rulla. Min son frågade mig: "Mamma, var det här en nära-döden-upplevelse?" Det var det verkligen. Och även för mig som mamma.  Att vara så nära att faktiskt förlora ett barn. För det handlade verkligen om centimetrar. Ett ögonblicks verk.

Hela helgen har jag haft föreläsningar om vägen och hur farligt det är att vistas på den med skoter. Och nu stod vi stilla, med ett stort släp, och ändå! Just den vetskapen att man inte är ensam, man kan aldrig räkna med att veta hur andra trafikanter agerar, eller hur fort dom kör. Hade föraren av lastbilen inte lyckats väja, så hade tragedin varit ett faktum. 

Möter ofta människor i tragedi i mitt arbete. Både offer och anhöriga. Nu hade det kunnat varit vi. I den situationen. Ofattbart. Jag sa till min son då vi satt i bilen på väg hem; "Skyddsänglar finns", och det är jag övertygad om, än mer just i denna stund. Och av hela mitt hjärta tackar jag denna underbara ängel! Chockad fortfarande, med den starka känslan över hur skört livet faktiskt är. Men också fylld av tacksamhet att vi är här nu, samlade. Att jag har min älskade son i duschen, välbehållen och redo för en ny skoldag i morgon <3

Var rädda om er & de ni har nära! Det viktigaste vi har är ju trots allt det vi allt för ofta tar för givet - Varandra <3

                                  Kram // M