On My Mind

Idag fick vi ännu ett tråkigt besked om sjukdom hos en närstående. Cancer. Detta onda ting som letar sin väg in i våra kroppar. In i våra celler. Som skapar så mycket förtvivlan. Så mycket rädsla och ångest. Något som bryter ner oss. Som stjäl våra nära. Som tar liv. Som, när det är behandlingsbart, lämnar spår. Lämnar djupa ärr av rädsla för att det ska vakna på nytt och återvända. Bryta sig in i våra liv ännu en gång. Den svarta kraften som är en svår motståndare och tycks obeveklig. Som påminner oss om den hårfina gränsen mellan liv och död.

Detta år har varit ett sorgeår. Bortsett från min egen förlust av min far, har både nära vänner och andra bekanta runtomkring drabbats av både förluster av anhöriga och tråkiga besked. Döden kommer nära. Och sjukdomar av olika slag som bestjäl människor på deras livskvalitet. Även om jag ofta möter död och allvarliga sjukdomar i mitt yrkesliv, så blir det något helt annat när det drabbar någon man personligen har en koppling till. Såklart. Det väcker också tankar på ens egen dödlighet.

Det jag möter i arbetet kan jag värja mig mot på ett helt annat sätt. Där är jag sjuksköterskan. Den som ska ta till alla medel och kunskaper jag har tillgängliga för att göra det bästa av en situation. Vara klinisk. Där har jag verktyg, även om de inte alltid räcker fullt ut, så vet jag att jag gjort vad jag kunnat. När det kommer inpå går det inte att tänka rationellt. Vi känner oss små och otillräckliga. Även om vi alltid måste vara hoppfulla, då hoppet är det sista som lämnar en människa.

Det känns svårt att komma med något försök till tröst då man pratar med någon som är mitt uppe i alla tankar om vad som kommer ske, eller eventuellt kommer att kunna ske. Vad säger man? Att forskningen har funnit så många bra sätt att behandla? Att många överlever? Hur säger man det till någon som i sin förtvivlan vet vad vården har att erbjuda, men inte en aning om framtiden? Jag tror att ord egentligen är överflödiga. Att lyssna räcker långt. Och att visa att man finns där.

Återigen kommer en påminnelse om hur skört livet är. Åter hissas en flagg om hälsan och kroppen som många gånger tas för given. En påminnelse om hur vi obemärkt i dagarna som rullar på sveps in i att också ta varandra för givna. 

Skänker en tanke och styrka till alla som kämpar där ute. Alla tappra själar som med sin inneboende livsgnista tänder eldar som brinner för ett tillfrisknande. Till föräldrar som kämpar för att få se sina barn växa upp, sina barnbarn. Också en tanke till forskningen, som trots allt kommit långt och skänker hopp till många. Skänker också mina varmaste tankar till dem som kämpat men slutligen förlorat. Och till alla närstående som lämnats kvar med sin sorg och försöker få dagarna att gå vidare. Leva sitt liv trots ett tomrum som känns omöjligt att fylla. 

Tittar ut genom fönstret på trädgrenar som gungar i vinden. Solens strålar som letar sig in och samtidigt blandas med grönskan utanför. Denna tid, dessa dagar, som ska vara fria och sorglösa. Känner i djupet av mitt hjärta hur välsignad jag är som är frisk. Som har barn som är friska. Tacksamheten över min älskade familj, mina fantastiska vänner. Jag älskar er alla. Var och en. Ni betyder allt. 

Samtidigt tänker jag med sorg på hur människor jagar. Jagar materiella saker. Status. Människor som förtvivlat försöker döva en inre hunger efter något att mätta den med.  Stressar sig sjuka. När det trots allt inte är värt något i slutändan. 

När det som egentligen är något helt annat som betyder allt. 

Livet. 

Ta hand om Dig. Och dem Du har nära.

Kram