Att människor är sjukskrivna på grund av stress idag är inte ovanligt. Hur kunde vi hamna här? Som Agneta Sandström skriver i artikeln i Dagens arbete, så lever vi en tillvaro som vi inte är skapta för. Och när man läser det hon skriver blir det så glasklart. Denna kravspiral vi själva skapat, som vi faktiskt också för över till våra barn.
Det högg till i maggropen av dåligt samvete när jag läste den. Inte för att jag anser mig vara mer frånvarande än någon annan, men kanske för att jag varit precis just det. Frånvarande alltså. Nu menar jag inte fysiskt, utan frånvarande på det sätt man gör när man flyr mentalt. Blir otillgänglig. Som många av oss. Vad är det egentligen vi håller på med?
Jag har inte varit sann mot mig själv och det jag står för senaste tiden. Jag har flytt. Då tillvaron känns för kravfylld är det lätt att göra en verklighetsflykt. Och då har jag inte tagit en flykt till att bara lägga mig ner och andas. Eller gjort något kreativt för att tömma sinnet. Utan istället har jag valt en flykt in i datorn eller telefonen. Vilket såklart ibland kan vara en sorts avkoppling, beroende på hur man använder det och i vilket syfte. Men nu har jag matat sinnet med mer inputs när det egentligen behövt det motsatta. Ibland är det lättare att gå in i någon annans tillvaro än att stanna upp och titta på sin egen. Jag har distraherat mig. Skapat mig en hektisk tillvaro där jag tillslut haft svårt att sortera. Känt mig jagad och stressad. Klättrat på skyhöga murar av upplevda krav och självskapade måsten.
Vad händer då man stannar upp? Jo man känner. Och visst, det kan absolut vara obehagligt. Väcka ångest. Obehagliga känslor undviker man gärna trots att dess existens faktiskt är nödvändiga för att komma framåt. Känner du igen dig?
Att känna är inte farligt. Du kommer inte att tappa greppet. Tvärtom. Du kan känna, och acceptera, för att sedan släppa. Att gå emot sina egna principer som man starkt tror på väcker däremot motstånd inuti.
Jag kan, om än ovilligt, erkänna för mig själv att jag precis som många andra dragits in i den förförande spiralen. Ställt omättliga krav på mig själv, på bekostnad av annat. Och jag har varit irriterad. Icke närvarande. Trött. Outgrundligt. Utmattad. Och samtidigt känt mig så förbannat otillräcklig. Att leva som man lär? Vad hände?
Hade ett samtal med en av mina tonåringar i går kväll. Ett riktigt samtal. Vilket vi inte haft på väldigt länge. Det blev så påtagligt när jag halvlåg i hans säng och lyssnade. På riktigt. Inte halvhjärtat med tankarna på annat, eller med mobilen bredvid.
Det har varit en stormig sommar där han uppslukats av tonårshormoner och allt som hör till. Det har samtidigt varit en sommar där jag brottats med mycket med mig själv. Framförallt i och med min pappas bortgång och allt vad det inneburit känslomässigt. En sommar där jag haft fullt upp med att läka och trösta mitt inre barn. Samtidigt som jag nu inser att jag haft svårt att vara mentalt närvarande för mina egna. Hårt att tänka på. Men det blev verkligen så påtagligt i går kväll där jag låg på sängen i sonens rum. Pratande med en tonåring som är mitt uppe i en tuff period i sitt eget liv. En period som på så många sätt är så avgörande. En period där en förälder som lyssnar är så viktig. En förälder som är närvarande.
Det är helt enkelt jävligt nyttigt att bara stanna upp och reflektera. De facto.
Vi rusar. Vi springer för att jaga ikapp det vi tror är det ideala. Vi slukas upp av ambitioner som vi tror är de rätta. Normen som blivit något som egentligen gör oss sjuka. Normen som får oss att prioritera fel. För prioriterar gör vi, omedvetet, som ett psykologiskt skydd. Våran hjärna inte är skapt för den typ av mentala multitasking-tillvaro vi byggt för oss själva.
Mötet med sonen igår, och nu artikeln jag läste på morgonen, var en riktig mindblower. Ett sting i hjärtat. Ytterligare en insikt om livet vi lever likt åkandes i en karusell. Runt, runt.
Note to self - Det är dags att stanna upp. Var sann mot dig själv, och det du tror på.
Och du, det räcker att vara good enough.
http://da.se/2015/05/vi-latar-oss-for-lite/
Önskar dig en skön och lat dag.... // Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar